Ett steg vidare

Jag har fått många frågor och reaktioner på min bloggflytt. Alltså kommer här ett förklarande inlägg.
När denna bloggen startades så var det min livlina i en väldigt förvirrande värld.
Att få en diagnos utmattningssymptom när jag var så nära min mållinje fanns inte på kartan.
Och att jag hade dragit situationen så långt att min kropp var tvungen att spela död för att jag skulle förstå var inte greppbart. I januari 2008 orkade jag inte gå 500 meter ens, kroppen lydde inte och det fanns ingen kraft.
För en person som kört fullt ut och gjort hur mycket som helst blev detta en katastrof.
Och när relationer krakelerade för att jag inte orkade hålla samma tempo längre förvandlades jag till en bitter och bakåtsträvande person.

Jag strävar inte längre bakåt utan tittar framåt och uppåt.
Jag är inte längre bitter och jag har nått min acceptans.
Ok, jag ska erkänna att vissa dagar flyger den där acceptansen sin väg och jag tycker att nu får det vara nog.
Men det är ju mänskligt för ingen av oss är jämt på topp, skillnaden är hur vi hanterar våra dalar.

Den personen som startade bloggen och som flödade över av hätska känslor finns inte längre.
Istället har det kommit en mycket lugnare person fram.

En person som har förstått att man måste jobba med att föra sitt liv i den riktning man vill ha det.
Och även insikten om att jag måste veta vad jag vill ha i mitt liv för om inte jag vet det och ser till att mitt liv fylls med det så kommer andra att fylla mitt liv med sånt som de vill ha i det.
Tidigare fyllde andra mitt liv med sånt som de ville ha hjälp med och jag hjälpte och hjälpte, för vem vill inte vara snäll. Innerst inne visste jag hela tiden att jag inte ville att mitt liv skulle vara som det var men drogs med eftersom vilja att vara till lags var för stor och vilja att säga nej och stå upp för mig själv för svag.

Numera tänker jag efter först innan jag säger ja.
De tre gyllene frågorna tillämpas numera:
Kan jag?
Orkar jag?
Vill jag?
Blir det inte ja på alla tre så säger jag nej till aktiviteten.
Mitt liv går uppåt och mot ett bättre liv och jag gör ett avstamp genom att lämna den stundtals bittra och trötta bloggen bakom mig. Färden går mot ett rikare och härligare liv. Det är en bit kvar men det går mot ljusare tider.
Livets väg innehåller många hinder och det är först när vi ser hinderna som vi kan övervinna dem.

En stor kram till alla er som stått vid min sidan genom denna bloggresa. Denna resan hade inte varit möjlig utan er. Packa era väskor och följ med på nya utsikter nu när vi byter tåg. Hittills har vi åkt genom det gamla gråa öst och nu tar vi oss in i det nya färgsprakande väst.

En underbar dag

Dagen igår var fantastisk.
Jag mötte upp min storhjärtade släkting och hans varmhjärtade sambo. Dessa personer har ett sagolikt skimmer kring sig av omtanke och värme.
Förmiddagen tillbringades med frukostbullar och reseskildringar.
Hans ord förde mig ut på fantastiska äventyr. Äventyr från nästan varje land på vår jord och från resor som har pågått i flera år. Hur många svenskar har i sin cv att man byggt inredningen till en kinesisk djonk och sedan seglat med den? Så många skratt, äventyr och intryck en enda person kan samla på sig.
Därefter överraskade vi mina barn på skolan. Lyckan var stor hos lilltjejen och storebror tyckte det var lite coolt.
Turen gick vidare till konditoriet och därefter körde vi och hade en picknic.
Min storhjärtade släkting har två dagars arbete vid ett lokalt museum. Han är träskulptör och skulle göra en häger av ett dött träd. Fascinerad har jag sett hur skulpturen vuxit fram ur trädet. Själv lyckas jag ju knappt såga ett träd rakt av med motorsågen så skulptera med motorsåg är för mig ett mirakel.

Trött efter en lång dag med ett ovant språk sjönk jag ner i min säng och huvudet snurrade av intryck och tankar.
Det lustiga var att språket hade rotat sig så under dagen att jag tänkte på engelska trots att jag låg själv i min egen säng och bara tänkte. Jag älskar att få lyssna på andras livshistorier och få en inblick i hur andra lever.
Och i mitt huvud skapas det nya drömmar och tankar.

Höstglöd




Solen lyser på en blå himmel.
Jag vandrar på stigen med löven krasande under mina fötter.
Skogens lövverk lyser i alla möjliga färger.
En ekorre kilar upp i ett träd intill mig, tjattrande förnärmat.
Mest troligen störde jag den i matinsamlingen och då har man ju lov att bli lite sur och tjattrig.
Jag tittar upp i trädet och ser ekorren plira ner på mig.
Längre fram på stigen ligger mängder av nerfallna björklöv.
Löven gnistrar som koppar när solen strålar in genom grenarna.
Fåglarna kvittrar för mig på min promenad.
Inne i skogen är det svalt och jag funderar på om det är dags att leta upp ett alternativ till sommarjackan.
En bit längre fram kommer jag ut på ängen och möts av en varm sol.
Ute i det varma solskenet behövs det ingen jacka alls.
En underbar höstdag att stoppa in i den inre spargrisen.

Önskar er alla en härlig helg.


Laddad med självkänsla


Ibland inser man inte hur mycket man egentligen har vuxit som människa.
Prövningar och nya tankebanor kan få oss alla att växla in i något nytt.
En förändring som sker med små myrsteg men som gör oss elefantstarka.

Idag insåg jag hur mycket som förändrats utan att jag egentligen reflekterat över det.
Jag var och snurrade en stund på Ikea.
Alldeles själv körde jag in, gick själv på Ikea och inte en enda gång funderade jag på om jag skulle orka köra hem utan tog detta för givet. Skönt att inte gå runt och oroa sig för en trytande ork.

På Ikea tog jag en fika. Alldeles själv och utan någon bok eller tidning som sällskap.
Tidigare hade jag hoppat över fikan eftersom jag inte vill sitta själv eller så hade jag haft något att läsa som sysselsättning. Sysselsättning = täckmantel.
Idag satt jag lugnt vid mitt bord och kände ingen ångest eller stress över att sitta själv vid bordet.
Jag fyllde inte ens på med kallt vatten i mitt te utan lät det stå och svalna medan jag lugnt lät blicken försvinna i fjärran. Och just det att låta blicken försvinna och inte fokusera på alla som kom och gick var ett bra tecken på hur avslappnad jag var.

Jag och Mannen hade bokat att vi skulle äta lunch innan jag körde hemåt. Mannens arbetskamrat tyckte att det lät som en bra idé och valde att ringa sin fru och boka med henne också.
Jag var på plats först och därefter kom killarna. Vi stod lugnt och pratade när kollegans fru dök upp. Hon gick rakt fram till sin man och stegade raskt vidare mot restaurangen. Väl framme valde hon att sätta sig vid ett bord där alla inte fick plats. Jag och Mannen valde då att sätta oss vid ett eget bord.
Tidigare hade jag retat mig på att hon inte kunde säga hej, inte presentera sig och inte ens prata med oss.
Sårad hade jag blivit av att hon valde ett bord där vi inte fick plats. Tydligare kan man ju inte säga att man inte är intresserad av att lära känna de andra.
Men inga av de känslorna dök upp idag.
Vill hon inte visa normal artighet så behöver hon inte.
Vill hon inte sitta och äta med oss så bryr jag mig inte om det.
Det var så himla skönt att ha så lugn attityd till hela situationen. Förut hade jag tagit åt mig men numera har jag insikten att det har inte med mig att göra. Alltså behöver jag inte bry mig om det.
Däremot tyckte jag lite synd om mannens arbetskollega eftersom han skämdes och tog sig illa vid av hur hans fru betedde sig.

Efter Ikea körde jag och tränade mitt lätta pass och efter det har jag pysslat pärlor med dottern.
Och inte en enda gång har jag funderat på om jag borde avstå för att inte bli trött.

Det var en fantastisk insikt att se hur mycket jag har arbetat bort min egen osäkerhet när andra avviker från normen av "normalt" beteende. Och så skönt att inte alltid fundera på energinivån.

Avslutning

Igår kom jag till en hel del insikter.
Det får vara nog av lyssnande inåt.
Jag har under min bloggtid lyssnat så mycket inåt att jag mår illa av det.
Lyssnat på en kropp som jag tidigare nonchalerat och det är till viss del bra.
Men det finns gränser för hur mycket man kan lyssna på sin kropp också.
När livet består av en oro för att ta ut sig för mycket, att ta slut på sig själv då är det inte längre ett liv.
När man flera gånger dagligen stannar upp för att känna efter hur kroppen och huvudet mår då glömmer man bort att leva fullt ut.
Vad som är normalt och vad som är onormalt har jag under de senaste åren glömt bort.
Tidigare var jag en duracellkanin som aldrig var trött och därefter blev jag som en disktrasa som alltid var trött.
Någonstans tappade jag bort att även en "normal" människa är trött och sliten.
Även en normal människa har dagar då man inte vill till jobbet eller dagar då ångest är ens kompanjon.
Det finns inga människor som alltid har guldströssel på sin väg utan någonstans finns det alltid lite annat underlag att vandra på.
Jag är trött på att vandra i min egen ofullständighet och eftertänksamhet.
Ett rejält avstamp och jag hoppar ut i det blå.
Risken är rätt stor att jag lämnar bloggen kvar på avsatsen. Det beslutet behöver mogna lite till...


Hemma igen

Då var resväskorna uppackade igen och tvättmaskinen har snurrat hela helgen.
Huvudet är fullt med nya reseminnen.
Vi har haft det riktigt varmt då temperaturen har legat kring 36-37 grader. Inte ens på kvällen blev det många grader svalare. Alla leggings och koftan kunde stanna kvar i resväskan.
Värmen gjorde att några av de utflyktsplaner vi haft ställdes in och sjukdomar gjorde att resten också ställdes in.
Vi skulle egentligen iväg på en snorklingstur men med feber i kroppen var det bara att stanna vid hotellet.
Men likväl har semestern varit underbar. Inte så aktiv som vi hade tänkt oss men lika bra för det.
Vi har solat och badat. Vattnet höll 34 grader så det var länge man stannade i. Vi snorklade lite utmed stranden och såg fiskar, snäckor, krabbor etc. Alltid lika spännande att se vad som finns under ytan.

Den nästsista dagen åkte vi till Waterworld.
Vattenrutschkanorna är uppkallade efter saker från den grekiska mytologin. Det kändes som ren lyx att kunna gå omkring i bikini och rutscha ner i varmt vatten. Lite skillnad mot när vi har besökt sommarland i Sverige
Waterworld kan jag varmt rekommendera till de som har tonårsbarn men för vår del var åtskilliga rutschkanor för avancerade. Vid slutet av dagen hade jag stora blåmärken på benen, sonen hade slagit huvudet, dottern slagit ryggen och mannen slagit axlarna. Under lunchen tävlade vi om vem som slagit sig värst och minstingen vann med råge. Vi tog då beslutet att hålla oss till favoriterna och lämna värstingarna åt sitt öde.

För övrigt så läste jag ut tre böcker men en stor del av tiden befann jag mig i vattnet tillsammans med barnen.
Men nog blev det många pina colada i solstolen också. Det är både fördel och nackdel att ha all-inclusive...

Nu ska jag förbereda mig för morgondagens stora händelse och därefter ska jag läsa ikapp bloggarna. Jag har saknat er alla!


Avresa söderut

Under förra veckan pågick förberedelserna för fullt.
Tvättmaskinerna och torktumlaren snurrade runt för fullt.
Jag insåg att under sommaren har tvättberget växt och det var läge att tömma undan innan vi åker.
Tvättmaskinerna funderar kanske den uppmärksamme på. Jo, det är faktiskt så att jag har två tvättmaskiner.
Helt underbar lyx att ha två tvättmaskiner och kunna få undan tvätten. Torktumlaren är så stor att den rymmer två maskiner tvätt och i princip sorterar jag tvätten bara i ljust, mörkt och rött.

I helgen packade vi ner de kläder som skulle med i väskorna för att hindra barnen från att smutsa sånt som de behövde ha med sig. Så denna veckan har tvättmaskinerna stått stilla.

Jag var en av dem som redan innan rekommendationen hade alcogel hemma och barnen fick varsin flaska att ha med till skolan. Dottern har varit flitig och använt sin och även många av hennes kompisar har använt den.
Sonens flaska däremot lämnade aldrig hans rum. Icke att han skulle lyssna på sin mamma som tyckte att vi skulle försöka hålla bacillerna borta. Allt för att vara friska när vi skulle resa.

Igår kom sonen hem med en röd och snuvig näsa. Idag ligger han till sängs och mår pyton.
Imorgon lyfter planet.

I normalfallet bryr jag mig inte längre om att barnen blir sjuka men just när vi ska resa iväg vill jag gärna göra allt för att slippa sjukdomar under resan. Tidigare var jag jämt orolig för att barnen skulle bli sjuka olämpligt.
Jag tror att detta förändrats av två anledningar - barnen är större och klarar sig bättre själva och den främsta orsaken är att jag inte är så superstressad längre utan lever mitt liv på ett annat sätt numera. Men just nu bryr jag mig. Snacka om dålig tajming att bli sjuk nu!

Livstråden


Ödesgudinnorna.
Tre gudinnor som avgör allas livstid.
Livstiden som ges från ödesgudinnorna är inte förhandlingsbar och oavsett ställning bestämmer gudinnorna tiden.
I den grekiska mytologin var det Klotho, Lakesis och Atropos som var ödesgudinnorna.
Klotho som spinner tråden, Lakesis som mäter upp längden och Atropos som klipper av livstråden.

Klotho spinner tråden men du väljer själv hur du vill att en ska se ut.
Laksesis mäter upp längden men du bestämmer själv vad du vill använda tiden till.
Atropos klipper av tråden så slösa inte bort tiden du har fått.

Vår livslängd kan vara utstakad men vägarna väljer vi själva.  Ett kort liv kan vara rikare än ett långt liv beroende på vad vi fyller vårt liv med. Livstrådens längd betyder lite jämfört med vad vi väljer att använda tiden till.





Stjärnfall


(bilden är lånad från nätet)

Igår flaggades det upp att ett stort antal meteoriter skulle nå fram och det utlovades en sevärd föreställning.
Vid midnatt smög vi ut till solstolarna. Vi kröp in i våra täcken och lutade oss tillbaka.
Natten var fuktig och ganska kylig. Tystnaden låg över vår gata och det enda som hördes var trädens rasslande i den svaga vinden. Långt bort hördes bilars sus och det fick mig att känna lite camping-nostalgi.
Efter en stund lättade molnen och vi fick vara med om den utlovade upplevelsen.
En föreställning med åtskilliga stjärnfall varav en del till och med hade en svans av rök efter sig. Magisk föreställning.

Imorse kom dottern och gav både mig och mannen en stor kram och puss för att vi hade väckt henne så att hon fick vara med om nattens upplevelse.

Om jag önskade mig något ivd stjärnfallen? Varje gång, så nu har jag åtskilliga önskningar att få uppfyllda från universum.


Må gott

Dagarna rinner iväg som sand i timglaset.
Tiden som är kvar till barnens skolstart är kort, alltför kort.
De dagar som är kvar njuter vi av.
Solvarma hallon och björnbär en tidig morgon på hundens morgonpromenad.
Lata och busiga dagar vid stranden. Fiskestund vid en brygga i skogen.
Allt packas in i huvudet och samlas där till sämre stunder, de stunder då man behöver dessa minnen för att hålla humöret uppe. Livet är en gåva och det är en gåva varje dag oavsett hur dagen ser ut.
Det är gott att leva och det är gott att må gott igen.
Jag vet att jag har en bit kvar innan jag är tillbaka fullt ut igen. Än behöver jag samla på mig mer kraft än jag ger ut.
Det kanske jag alltid kommer att behöva göra men just nu i denna stunden känns det ok.
Samla alla bra stunder inom er så att ni kan ta fram känslan när det behövs. För alla kommer vi någon gång i det läget då det behövs lite extra glitter för att göra dagen skimrande. En stor kram till er alla.



Fundersamma dagar

Än en gång står jag vid ett vägskäl.
Vi står alla vid dem dagligen och en del av valen är små medan andra är stora.
Den senaste tiden har jag stått vid stora livsavgörande vägskäl.
Dessa vändpunkter innebär ofta mycket ångest och många olika tankar.
Det är svårt att fatta ett beslut om man inte vänder ut och in på sig själv.
Ibland känner man i magen hur rätt ett alternativ är och då är det bara att köra.
Andra gånger har man inget givet alternativ utan måste börja samla ihop bitarna för att finna ledtrådar till var man ska börja leta.
Just nu samlar jag ledtrådar. Ledtrådarna kan komma till mig under en promenad, en stund vid stranden, utbyte med andras tankar, ja i princip när som helst dyker det upp små ledtrådar.
Det är inte lätt att skifta arbetsinriktning när man inte har en aning om vad man vill göra.

Jag glider runt i ett härligt flöde av ledighet, sol, bad och tankeverksamhet.
För en gångs skull känner jag ingen press att hitta ett svar utan det finns bara en trygg förvissning om att svaret kommer till mig. Jag ska bara förstå och se lösningen när den kommer.



Så enkelt men så svårt

Igår vi poolen satt jag och lyssnade på ett antal telefonsamtal.
Inte så att jag hade stora öron och tjuvlyssnade utan det gick inte att undgå.
Personen pratade högt och tydligt och var rejält frustrerad.
Av det jag kunde förstå så var det en person som ville ha hjälp med hundpassning.
Kvinnan vid poolen hade semester med sin lilla dotter och bodde på den närbelägna campingen.
Mannen i telefonen ville komma och dumpa sin hund eftersom han behövde en veckas hundvakt.
Kvinnan var inte det minsta upplagd för att vara hundvakt och angav åtskilliga orsaker till varför det inte skulle fungera.
Telefonsamtal efter telefonsamtal följde och argumenten maldes ner ett efter ett.
Jag tyckte så synd om kvinnan som blev allt mer förtvivlad.
Kontentan av hela händelsen blev att hunden kommer att bo hos henne i en vecka och hennes sista semestervecka kommer att bestå av en aggressiv hund som inte gillar barn, en hund som behöver kissa var fjärde timme för att inte kissa inomhus och som skäller på allt och alla. Det är ju inte underligt att hon grät efter sista telefonsamtalet.

För en som numera har lärt sig sin läxa var det plågsamt att höra på. Ett enkelt NEJ, jag kan inte passa din hund nästa vecka hade räckt. Inga argument att övervinna utan ett enkelt nej som inte går att påverka. Det var ju egentligen ett NEJ hon ville säga men i sin iver att vara resonabel och hitta anledningar till varför det var ett nej förlorade hon fotfästet.
Och tappade därmed bort sitt nej. Varför känner vi så ofta en skyldighet att förklara varför vi säger nej?

Jag vet inte

Min sons standardsvar på alla frågor är jag vet inte.

Varför gjorde du så? Jag vet inte
Vart ska du? Jag vet inte
Vad ska du göra idag? Jag vet inte

Ett ganska otillfredställande svar men just nu är det även mitt svar på en del frågor.

Vad ska jag jobba med för att må bra? Jag vet inte
Vad ska jag göra under hösten? Jag vet inte
Vad vill jag göra med mitt liv? Jag vet inte

Men en sak vet jag och det är att jag gjort helt rätt i att säga upp mig.
Avslutade det sista på min anställning idag och nu blir det skumpa för att fira.
Att fira är en viktig bekräftelse för mig själv, ett sätt att säga till mig själv att jag gjort något bra och att jag är stolt över mig själv.

Slagsida





Bilturen har fört oss ner till hamnen.
På tallrikarna framför oss ligger det varmrökt lax, romsås och nykokta potatisar.
Luften är full av saltvatten och det känns såväl i luftens lukt som i dess fuktighet.
Vågorna slår hårt mot stenarna som ligger utmed hamnen.
Vinden har rejäl fart men där vi sitter är det lugnt.
Havet är tomt på båtar men inne i hamnen ligger det åtskilliga och söker skydd från havets raseri.
Två båtar ger sig ut från hamnen och börjar gå mot öppet hav.
Första båten tar sig ut lugnt och tryggt. Det märks inte på båten att vågorna gör sitt bästa för att ställa till det utan båten tuffar lugnt vidare mot sitt mål. Det skulle lika gärna kunnat vara ett lugnt hav som den gick ut på för ingenting märks av vind eller vågor på båten.
Båt nummer två hinner däremot inte mer än några meter utanför hamnens skydd förrän vågorna och vinden ställer till det. Under några hårresande sekunder är det en fara för att båten ska kantra men på något sätt sker en viktfördelning och båten står återigen med masten upp. Havet tar då till en ny teknik och skickar båten rakt mot de stora stenarna som ligger utmed hamnen. Under flera minuter kämpar havet för att få in båten i stenarna medan båten kämpar för att åter ta sig in mot hamnen. Jag kommer på mig själv att hålla tummarna så att de vitnar och det är med en suck av lättnad som jag ser båten ta sig in i hamnens trygghet.

I mina tankar drar jag paralleller till mig själv. Med rätt team, rätt kunskaper och förutsättningar kan båten( jag)  ta sig igenom det stormiga vattnet. Just nu känner jag mig däremot som båt nummer två. Ensam och utlämnad till vågorna och vindens kraft och därför söker jag mig in mot den trygga hamnen.

Blomstergirlang




Idag har kylan nått även oss.
Himlen är full av gråa moln men regnet har hitills uteblivit.
Jag vandrade ut på det torra bruna gräset som frasade under mina fötter.
De torra grässtråna stack i mina bara fötter.
I en av rabatterna fann jag rosa rosor och lila lavendel.
Hälften av dem föll för min sax och fick följa med in till köksbordet.
Malin Bayards sommarprogram, en kopp vitt te, blommor och lite tråd var eftermiddagens kombination.
En riktigt njutningsfull stund som var bara min medan resten av familjen pysslade med sitt.
Nu luktar det lavendel och rosor när man stiger in i vår hall.
Ljuvligt att komma in till en doft av blomsteräng.
Det får mig att känna mig välkommen till mitt eget hem och det är mitt sätt att önska alla andra välkomna.


RSS 2.0