Stjärnfall


(bilden är lånad från nätet)

Igår flaggades det upp att ett stort antal meteoriter skulle nå fram och det utlovades en sevärd föreställning.
Vid midnatt smög vi ut till solstolarna. Vi kröp in i våra täcken och lutade oss tillbaka.
Natten var fuktig och ganska kylig. Tystnaden låg över vår gata och det enda som hördes var trädens rasslande i den svaga vinden. Långt bort hördes bilars sus och det fick mig att känna lite camping-nostalgi.
Efter en stund lättade molnen och vi fick vara med om den utlovade upplevelsen.
En föreställning med åtskilliga stjärnfall varav en del till och med hade en svans av rök efter sig. Magisk föreställning.

Imorse kom dottern och gav både mig och mannen en stor kram och puss för att vi hade väckt henne så att hon fick vara med om nattens upplevelse.

Om jag önskade mig något ivd stjärnfallen? Varje gång, så nu har jag åtskilliga önskningar att få uppfyllda från universum.


Må gott

Dagarna rinner iväg som sand i timglaset.
Tiden som är kvar till barnens skolstart är kort, alltför kort.
De dagar som är kvar njuter vi av.
Solvarma hallon och björnbär en tidig morgon på hundens morgonpromenad.
Lata och busiga dagar vid stranden. Fiskestund vid en brygga i skogen.
Allt packas in i huvudet och samlas där till sämre stunder, de stunder då man behöver dessa minnen för att hålla humöret uppe. Livet är en gåva och det är en gåva varje dag oavsett hur dagen ser ut.
Det är gott att leva och det är gott att må gott igen.
Jag vet att jag har en bit kvar innan jag är tillbaka fullt ut igen. Än behöver jag samla på mig mer kraft än jag ger ut.
Det kanske jag alltid kommer att behöva göra men just nu i denna stunden känns det ok.
Samla alla bra stunder inom er så att ni kan ta fram känslan när det behövs. För alla kommer vi någon gång i det läget då det behövs lite extra glitter för att göra dagen skimrande. En stor kram till er alla.



Fundersamma dagar

Än en gång står jag vid ett vägskäl.
Vi står alla vid dem dagligen och en del av valen är små medan andra är stora.
Den senaste tiden har jag stått vid stora livsavgörande vägskäl.
Dessa vändpunkter innebär ofta mycket ångest och många olika tankar.
Det är svårt att fatta ett beslut om man inte vänder ut och in på sig själv.
Ibland känner man i magen hur rätt ett alternativ är och då är det bara att köra.
Andra gånger har man inget givet alternativ utan måste börja samla ihop bitarna för att finna ledtrådar till var man ska börja leta.
Just nu samlar jag ledtrådar. Ledtrådarna kan komma till mig under en promenad, en stund vid stranden, utbyte med andras tankar, ja i princip när som helst dyker det upp små ledtrådar.
Det är inte lätt att skifta arbetsinriktning när man inte har en aning om vad man vill göra.

Jag glider runt i ett härligt flöde av ledighet, sol, bad och tankeverksamhet.
För en gångs skull känner jag ingen press att hitta ett svar utan det finns bara en trygg förvissning om att svaret kommer till mig. Jag ska bara förstå och se lösningen när den kommer.



Så enkelt men så svårt

Igår vi poolen satt jag och lyssnade på ett antal telefonsamtal.
Inte så att jag hade stora öron och tjuvlyssnade utan det gick inte att undgå.
Personen pratade högt och tydligt och var rejält frustrerad.
Av det jag kunde förstå så var det en person som ville ha hjälp med hundpassning.
Kvinnan vid poolen hade semester med sin lilla dotter och bodde på den närbelägna campingen.
Mannen i telefonen ville komma och dumpa sin hund eftersom han behövde en veckas hundvakt.
Kvinnan var inte det minsta upplagd för att vara hundvakt och angav åtskilliga orsaker till varför det inte skulle fungera.
Telefonsamtal efter telefonsamtal följde och argumenten maldes ner ett efter ett.
Jag tyckte så synd om kvinnan som blev allt mer förtvivlad.
Kontentan av hela händelsen blev att hunden kommer att bo hos henne i en vecka och hennes sista semestervecka kommer att bestå av en aggressiv hund som inte gillar barn, en hund som behöver kissa var fjärde timme för att inte kissa inomhus och som skäller på allt och alla. Det är ju inte underligt att hon grät efter sista telefonsamtalet.

För en som numera har lärt sig sin läxa var det plågsamt att höra på. Ett enkelt NEJ, jag kan inte passa din hund nästa vecka hade räckt. Inga argument att övervinna utan ett enkelt nej som inte går att påverka. Det var ju egentligen ett NEJ hon ville säga men i sin iver att vara resonabel och hitta anledningar till varför det var ett nej förlorade hon fotfästet.
Och tappade därmed bort sitt nej. Varför känner vi så ofta en skyldighet att förklara varför vi säger nej?

RSS 2.0